Skogsfastigheten är inte särskilt stor, men känslorna för den är desto större. Därför är det med ett visst vemod som Ulla Sundqvist och hennes syster Anita har bestämt sig för att göra sin första slutavverkning. – Det känns lite sorgligt, men vi vill ta väl hand om skogen och då är det här rätt beslut. Och samtidigt blir det skönt att slippa oroa sig för vindfällen och granbarkborrar framöver, konstaterar Ulla.

Skogen längs grusvägen i västra Ångermanland är som tagen ur sagornas värld, med bastanta mörkgröna granar och mossklädda stenar. Efter en krök öppnar skogen upp sig och vägen går tvärs över gårdsplanen till en liten röd stuga med en gammal ladugård och några uthus.
– Det här är mitt första barndomshem, berättar Ulla och visar runt på gården i Sör-Imnäs, öster om Ramsele. Skogen här har alltid betytt mycket för mig. Här vallade jag korna på bete och
lekte mycket som liten.

Fastigheten är på tio hektar och så länge Ullas pappa levde var det han som skötte om den, enligt konstens alla regler.
– Min pappa hade verkligen koll på skogen och följde tillväxten noggrant. Jag minns att han varje år kommenterade längden på ”töppskötten”.

Skogen är min kyrka

Under 1970-talet tog Ulla och hennes syster Anita över fastigheten. Båda bor i Jämtland, så de är skogsägare på distans och det gamla barndomshemmet har blivit ett uppskattat fritidshus.
– Vi har inte alls lika stora kunskaper om skog som pappa hade, men vi är måna om att fortsätta att sköta skogen på ett bra sätt. Här har vi haft god hjälp av SCA som har berättat för oss när det är lämpligt att göra olika åtgärder, säger Ulla.

Och efter att ha fått råd från virkesköparen Hanna Bromée är det dags för systrarnas första slutavverkning. De ska avverka två skiften där det huvudsakligen växer gran. Det var ett beslut som först kändes ganska jobbigt.
– Vi har gallrat här tidigare, men det var enbart en positiv känsla eftersom det blev öppet och fint efteråt. Att slutavverka känns mer dramatiskt. Det var en liten process att bestämma sig för att göra det, eftersom skogen är så viktig för mig, säger Ulla och fortsätter:
– Jag brukar säga att skogen är min kyrka. Den har funnits där i både glädje och sorg för mig. Att gå ut i naturen är verkligen en källa till både hälsa och lycka.

Blandade känslor

Nu för tiden gör hon de flesta skogsturerna i skogarna hemma i Jämtland, men sommartid blir det också en del turer på fastigheten i Sör-Imnäs. Hon följer årstidernas växlingar, håller koll på vilka växter som blommar och njuter av när bären mognar.
– Jag brukar också krama träd ibland. Det ger en trygg känsla och är något som jag har lärt mina barnbarn.

Men trots att avverkningen väcker lite vemodiga känslor är Ulla övertygad omatt de har fattat rätt beslut.
– Nu när jag har vant mig vid tanken så känns det bra. Tiden är mogen. De här områdena bör avverkas nu och det är skönt att känna att vi sköter skogen och gör åtgärder i rätt tid.

Om skiftena skulle få stå kvar längre finns det risk att skogen drabbas av röta, blåser ner eller kanske angrips av granbarkborrar.
– Eftersom vi bor en bit ifrån fastigheten och inte har uppsikt över den känner jag alltid en viss oro när det blir oväder. Tänk om skiftena med äldre skog blåser ner? Jag har också oroat mig en hel del för granbarkborrar. Nu slipper jag tänka mer på sådana saker. I stället börjar vi på ny kula och ser fram emot att få en frodig ungskog.

Koll på toppskotten

Och det kommer inte att dröja länge innan Ulla kan njuta av att se ungskogen ta fart. Hon och Anita beställde både markberedning och plantering från SCA i samband med att virkesaffären gjordes upp, så återväxten är säkrad.
– När den nya skogen börjar växa får vi hålla koll på toppskotten, precis som pappa gjorde, säger Ulla och ler.

Hon konstaterar att livet är föränderligt och att vi människor är anpassningsbara.
– Om något år kommer det nog att kännas helt naturligt att det växer ungskog här i stället för gammal granskog. Dessutom kommer vi att få mer kvällssol vid stugan. Det har blivit sämre med det för varje år, men nu får vi tillbaka ljuset.

Pengarna från avverkningen är så klart också en källa till glädje.
– Jag har precis köpt en ny bil så det blir bra att kunna betala av på den. Och vi hittar nog på något roligt också – kanske blir det en resa eller så, avslutar Ulla.

Text: Kerstin Olofsson
Foto: Michael Engman