Glesa tallskogar när bränder formade skogslandskapet
Hur tänker du dig att de svenska skogarna såg ut förr, innan människan började påverka dem? Kanske ser du en John Bauer-målning framför dig, med mossbeklädda marker där granarna står tätt. Men faktum är att Sverige mest bestod av torra, glesa tallskogar. Skogen brann väldigt ofta och då var det tallarna som överlevde.
Förr i tiden hann det inte gå mer än 40-50 år mellan bränderna i många områden. Det fick en enorm betydelse för skogens utveckling och för de djur och växter som levde där. Genom evolutionen ”vande sig” arterna vid bränderna och vissa blev till och med beroende av dem för att överleva. Det finns exempelvis insekter som stämmer träff vid bränder för att para sig och lavar som bara kan leva på kolad ved.
Det finns också mängder av arter som inte är helt beroende av bränder, men som gynnas av dem. Många av dessa arter vill ha det öppet och ljust, som det blir när en brand har dragit fram. En hel del växter upp skattar också att mossan och lavarna på marken brinner upp, så att deras frön får en möjlighet att gro i den blottade jorden.
– Generellt kan man säga att många arter som gillar bränder inte har så vassa armbågar, utan har svårt att hävda sig gentemot andra arter. När det har brunnit får de helt enkelt chansen att växa till, förklarar Tomas Rydkvist som har jobbat med naturvård och bränning vid SCA under många år.
Granarna dog i bränderna
Bränderna styrde vilka trädslag som växte i våra skogar. Granar klarar sällan bränder, så de blev inte särskilt gamla. Tallar däremot är specialister på att överleva bränder, så de tog över. Landskapet dominerades därför av glesa tallskogar, där bastanta tallar stod och solade sig med rejält avstånd till närmaste granne. Det fanns också mycket mer lövträd än i dag, eftersom lövträd har lätt för att föryngra sig efter en brand.
– Visst fanns det John Bauer-skogar också, men det var bara små arealer som slapp undan brand så pass länge att de hann utvecklas till sådana miljöer.
Oftast var det så att granarna hann börja slå rot och växa i skuggan under tallarna, men sedan kom nästa brand och tog död på dem – och så startade processen om på nytt, säger Tomas.
Bränderna präglade skogarna i tusentals år och arter som tycker om ljusa, soliga miljöer hade glada dagar. Men i slutet av 1800-talet började människan att släcka skogsbränderna effektivt och det förändrade förutsättningarna radikalt. Tallar och lövträd förlorade sina konkurrensfördelar och minskade därför rejält i antal.
Granarna tjänade däremot på omställningen, liksom andra arter som gynnas av mörkare och fuktigare miljöer. Att bränderna blev mer sällsynta påverkade också allt från insekter och fåglar till örter, lavar och mossor.
– Det blev ett enormt skifte. Förr var det exempelvis mest lavar som täckte marken i våra skogar, men i dag är stora delar täckt av mossor, eftersom de trivs bättre i skuggan i de täta granskogarna.
När bränderna präglade skogen täcktes marken mest av lavar, som uppskattade de torra, ljusa tallskogarna. Nu har mossan tagit över mycket mer, eftersom den trivs i skuggan under granarna, som vi har gott om nu.
Mycket liv i döda träd
En annan stor skillnad är att det finns mindre död ved i skogarna nu för tiden. När bränderna drog fram var det många träd som dog och därmed skapades mängder av död ved, som gav både mat och boplatser åt djur och växter.
– Det är makalöst mycket liv i döda träd. De är otroligt viktiga livsmiljöer, konstaterar Tomas.
Särskilt värdefulla är stammarna av gamla tallar som har överlevt flera bränder, men som till slut har dukat under.
– När tallarna har skadats av olika bränder genom åren har de impregnerat sig själva med tjärämnen så att veden har blivit motståndskraftig. Skadorna har också gjort att trädet har växt långsammare och veden har därmed blivit mycket hård. Det gör att de döda tallarna kan finnas kvar och göra nytta i hundratals år innan de till slut bryts ned, förklarar Tomas.
Bränningar gynnar arter
Men nu är det alltså ont om sådana tallar. Det är också ont om den typ av skogar som uppstår efter bränder.
– Det gör att brandberoende arter har det tufft. De har levt i en slags barkbrödstillvaro i 150 år nu, säger Tomas.
För att råda bot på det jobbar SCA regelbundet med att göra naturvårdsbränningar. Då bränner man skog under kontrollerade former och skapar livsmiljöer som de brandberoende arterna behöver. Man skapar också skogar som såg ut som de gjorde förr: glesa, ljusa tallskogar med en hel del lövträd, men inte så mycket gran.
– På många marker är bränning den bästa skötselåtgärden vi kan sätta in, eftersom det är den mest naturliga insatsen vi kan göra. Elden är det som har format våra skogar sedan urminnes tider, konstaterar Tomas.
Foto: Michael Engman, Mikael Berg
Därför överlever tallar ofta bränder
- De har tjock bark.
- Kronan sitter högt och tar därför inte eld så lätt.
- De har pålrot, en rot som växer djupt och därmed skyddas från hettan.
Bilden: Tallar som har överlevt skogsbränder har ofta s k brandljud, stamskador där barken har fallit av och veden har blottats.
Bränning gynnar många arter
En naturvårdsbränning är en värdefull insats för många brandberoende arter, som lockas av allt från glöd till kolad ved och öppna tallskogar. Vissa av arterna kommer redan när skogen står i lågor, medan andra kommer först om ett par hundra år.
