Idag är Galtström en idyll, men när järnbruket var igång var det ett industrisamhälle där människorna arbetade hårt. Det är svårt att föreställa sig de arbetsvillkor och den arbetsmiljö som rådde på bruket under dessa tider.

Galtström arbetare 1894, valsverket

Lyssna

Det hårda arbetet slet på kroppen och dunket från hamrarna var öronbedövande. Rök och koldamm slet i lungorna. En del av arbetet utfördes i en ofattbar hetta. Ofta handskades man med järn som var över 1 000 grader varmt och skyddsutrustningen var minimal. Arbetarna i jobbade i skift för att hålla produktionen igång. Man var ledig från lördag kväll till söndag kväll eller måndag morgon.

Det fanns många yrken, exempelvis krossare, huggare, rostbrännare, rostdräng och kolrisslare. Yrkena gick ofta i arv. Om pappan till exempel var smed blev sonen smedhalva, alltså en lärling som lärde sig yrket. Arbetarna var folk från omgivningarna som sökte sig till Galtström. När bruket startades i slutet av 1600-talet anställdes en del valloner från Frankrike och Belgien eftersom de var skickliga hantverkare.

1800-talet innebar industrialismens genombrott i Norrland. Arbetsmarknaden blev fri och människor strömmade till ställen där utkomst kunde erbjudas. Sågverkssamhällena vid kusten växte och kom att befolkas av människor som tidigare var vana vid att leva av jordbruk. Förändringarna kom till slut också till Galtström. Arbetarbostäderna och jordbruket anlades vid mitten av 1800-talet. Bruket fick sin första handelsbod 1873, som låg i herrgårdens kontorsflygel. Arbetarna organiserade sig fackligt och i nykterhetsrörelsen - logen Senapskornet. I dygdigheten levde bruksandan kvar.

Dunket från hamrarna fick marken att vibrera i en jämn rytm. Då hammarna - den nedre liksom den övre - var igång var det fyra stångjärnshammare som bearbetade järn. 1877 anskaffades till den övre hammaren vid Hammardammen en hammare som kallas mumblingshammare (från engelskans mumbling-mumlande). Vikten på en sådan kraftig hammare kunde vara 7 ton. Det berättas att varje gång hammaren slog var kraften så stor att dammarnas vattenytor krusades. Fiskarna som inte fick någon fisk kopplade detta till att hammarslagen skrämde fisken till Finland. Emellertid fanns det liknande järnbruk där med samma sorts hammarverksamhet.

Kvinnorna i Galtström arbetade i brukets jordbruk. De slet med höstskörden, mjölkade korna, jobbade i mejeriet och lade in fisk. Kvinnorna hade också det tunga ansvaret för hem och barn. Kvinnorna lagade mat, tvättade, passade barn, bakade och städade från tidig morgon till sen kväll.

Trots de långa arbetsdagarna fanns ibland tid och ork för nöjen. Jakt och fiske var populärt bland de som jobbade på bruket. 1880 fick bruket sin första orkester.

Livet i Galtström var hårt reglerat och de som arbetade här stod i beroendeförhållande till sin arbetsgivare. Bruksägarna ägde husen där de som arbetade bodde och handelsboden där de handlade sin mat. En del av lönen betalades i form av mat eller till exempel mjölkpoletter, som de anställda kunde handla för i handelsboden. Det fanns också ett visst trygghetssystem. När smederna inte orkade längre fick de övergå till enklare sysslor och kvinnor som blev änkor fick hjälp att klara sig.

Galtströms dansbana 1920