Skogen och skogsbruket – en historisk tillbakablick

Våra skogar är ett ungt ekosystem jämfört med andra ekosystem på vår jord. För cirka 10 000 år sedan var Sverige täckt av ett kilometertjockt istäcke och det var först när isen smälte som skogen kunde börja sitt intåg. Alla växter och djur som finns i Sverige i dag har vandrat in efter den senaste istiden.

Under lång tid var Sveriges skogar orörda av människan. I stället var det störningar som skogsbränder och stormar som formade skogslandskapet. Nästan all svensk skog har påverkats av brand och många skogar brann flera gånger varje århundrade. Det fick en enorm betydelse för skogens utveckling och för de djur och växter som levde där.

Glesa tallskogar dominerade

Skogsbränderna styrde bland annat vilka trädslag som växte i skogen. Granar, som har tunn bark och grenar långt ner mot marken, är inte så bra på att överleva bränder så de blev inte särskilt gamla. Tallar gynnades däremot, eftersom de är specialister på att klara av brand tack vare sin tjocka bark och grenar som sitter högt upp. Det gjorde att landskapet kom att domineras av glesa tallskogar, med en blandning av stora och små tallar. Det fanns också gott om lövträd, eftersom de har lätt för att föryngra sig efter en brand.

Alla de arter som tycker om ljusa och soliga miljöer hade glada dagar. Arter som gynnas av mörkare och fuktigare miljöer, förhållanden som utmärker en granskog, hade det däremot tuffare. De fick ty sig till de områden där bränderna inte fick fäste.

Bränderna gjorde också att det fanns gott om död ved i skogarna, eftersom många träd dog när elden svepte fram. Den döda veden gav mat och boplatser åt många djur och växter.  

När människan började nyttja skogen för virkesändamål var det främst för husbehov av exempelvis ved och byggnadsvirke. Men med järnframställningens framväxt under 1600- och 1700-talen ökade efterfrågan på virke.

I mitten av 1800-talet började också sågverksindustrin i Norrland att växa fram. Sågtimmer avverkades och flottades på de stora vattendragen ner till kusten. Med tiden flyttades avverkningarna längre och längre in i landet tills de nådde de mest otillgängliga skogarna. I slutet av  1800-talet fanns det knappt några orörda skogar kvar i norra Sverige.

I slutet av 1800-talet börjar människan släcka skogsbränder effektivt. Det innebar en radikal förändring av skogarnas förutsättningar. Tall och lövträd förlorade sina konkurrensfördelar och brandfält, där skogen självföryngras med tall och lövträd, blev ovanliga. Granen tjänade däremot på omställningen och tog över alltmer. Att bränderna blev mer sällsynta påverkade också allt från insekter och fåglar till örter, lavar och mossor.

Metoderna för att sköta och avverka skog har skiftat med tiden. Länge avverkades bara de träd som nått en viss grovlek och som gav mycket sågtimmer, så kallad dimensionsavverkning eller plockhuggning. Tanken var att skogen skulle föryngra sig själv, men det visade sig ta mycket lång tid. Dessutom gjordes ofta nya avverkningar inom bara något årtionde, vilket innebar att allt klenare träd togs ut. Skogarna blev därför glesare och växte allt sämre.

Under 1800-talet börjar man även att använda sig av blädningsbruk, som påminner om plockhuggning. Med blädningsbruk avverkas de stora träden var tionde till var tjugonde år och återväxten sker naturligt. Metoden lämpar sig dock inte för trädslag som tall och lövträd, eftersom de kräver ljusa förhållanden för att kunna etablera sig. I en skog som sköts med blädning finns det alltid träd i alla höjdklasser och det finns alltid fler små träd än stora.

Men inte heller blädning fungerade bra, eftersom uttagen av virke ofta blev för höga eller gjordes med för korta mellanrum. Det gjorde att skogen blev allt glesare och att tillväxten blev låg. Både plockhuggning och blädningsbruk ingår i det som numera kallas hyggesfritt skogsbruk.

Vid sidan av blädningsbruket börjar även trakthyggesbruket anammas i liten skala, efter inspiration från Tyskland.

1903 fick Sverige sin första moderna skogsvårdslag och den räknas som världens första i sitt slag. Det hade blivit tydligt att det krävdes både hushållning och återbeskogning för att landet skulle kunna fortsätta dra nytta av sin skogsresurs. Lagen ställde därför krav på återplantering efter avverkning. Det är ett lagkrav som gäller än i dag.

Insikten om att de hyggesfria metoderna utarmar skogen gör att dessa metoder successivt överges. Efter nästan ett sekel av dimensionsavverkningar och blädningar – och i viss mån även trakthyggesbruk – hade Sverige vid 1950-talets början en hög andel skogar som i princip hade kalhuggits samtidigt som de äldre skogarna var glesa och sönderhuggna.

Forskning har visat att redan vid 1940-talets slut hade omkring 40 procent av de bolags- och statsägda skogarna i södra Norrland i princip blivit kalavverkade någon gång sedan 1900-talets början.

Tillväxten optimeras

Efter andra världskriget blir trakthyggesbruk den helt dominerande metoden för att avverka och föryngra skogen. Det innebär att all skog i ett område (trakt) avverkas vid samma tillfälle. Därefter föryngras trakten, främst genom plantering. Med trakthyggesbruk sköts skogen i ett kretslopp med olika faser: från plantering till röjning, gallring och föryngringsavverkning – och sedan plantering igen. På så sätt optimeras tillväxten i skogslandskapet.

SCA och de andra större skogsbolagen inriktade sig på att först avverka de skogar som var glesa och växte dåligt. Genom att säkerställa att ny skog etableras snabbt fick skogsindustrin en trygg och långsiktig råvaruförsörjning.

På den här tiden och fram till 1980-talets slut resulterade trakthyggesbruket ofta i stora och helt kala avverkningsytor, eftersom nästan inga träd lämnades kvar. Vissa hyggen på bolags- och statsägd skog kunde vara flera hundra hektar stora. Den nya skogen blev rik på virke men fattig på variation och bestod mest av träd som var i samma ålder.  

I slutet av 1970-talet ökar kunskapen om att det finns arter som inte kan överleva skogsbruk med stora kala hyggen. SCA och andra skogsbolag börjar agera utifrån det. Man inser också att det inte räcker att plantera ny skog efter avverkning och inför därför hyggeshänsyn, om än i liten skala.

En ökad medvetenhet om miljöfrågornas betydelse banar väg för Sveriges nya skogspolitik som börjar gälla 1994. Den innebär ett paradigmskifte genom att virkesproduktion och miljöhänsyn skulle värderas lika - och detta gäller än i dag.  

Forskning visar också att det behövs områden som inte avverkas alls. Därför börjar skogsbolagen under 1990-talet att göra frivilliga avsättningar av de skogsområden som är äldst och har de högsta naturvärdena. Avsättningarna brukas inte för virkesproduktion. 

I mitten av 1990-talet utvecklas de första certifieringssystemen för Sveriges skogsbruk, i samarbete med bland annat rennäring och miljöorganisationer. Det bidrar till att utveckla skogsbrukets arbete med hänsyn. SCA gör naturvärdesinventeringar för hela sitt skogsinnehav och fortsätter att avsätta skogar. Vi börjar göra naturvårdsbränningar för att efterlikna naturliga förhållanden.

Bygger in naturvärden

Skogsbruket börjar alltmer aktivt bygga in mer naturvärden, med ambitionen att minska den negativa påverkan som skogsbruket för med sig. De första stegen innebar att skogsbruket började skapa högstubbar och lämna sälgar och grova aspar som är viktiga för många arter. I takt med att man fått mer kunskap har andra åtgärder tillkommit, som att exempelvis nyskapa död ved, lämna kantzoner och lämna trädgrupper och värna gamla tallar.

Certifierat skogsbruk

SCAs skogsbruk i Sverige är certifierat enligt FSC^® (FSC® C004466) sedan 1999 och enligt PEFC (PEFC/05-23-131) sedan 2011. Det innebär att vi åtar oss att följa deras riktlinjer för ett ansvarsfullt skogsbruk. I flera fall går våra åtaganden längre än både lagkrav och de krav som finns i certifieringarnas skogsbruksstandarder. Vi lämnar till exempel en större andel frivilliga avsättningar.

Att lämna kantzoner, bland annat vid bäckar, är en viktig del av naturhänsyn vid trakthyggesbruk.

Det har hänt en hel del sedan millenieskiftet när det gäller skogsbruk och hänsyn och synen på skogens betydelse för klimatet.

Sedan 2000-talets början bygger vi in mer naturvärden i produktionsskogen, med ambitionen att minska den negativa påverkan som skogsbruket. I takt med att naturvårdsarbetet har utvecklats har naturvårdshänsyn blivit en naturlig del vid samtliga skogsbruksåtgärder och inte bara vid föryngringsavverkning. 

Mycket annat i skogsbruket har naturligtvis också förändrats. Till exempel har nydikning, användning av kemiska bekämpningsmedel och kraftig markberedning i stort sett upphört. Samtidigt har ett framgångsrikt utvecklingsarbete gett oss förädlade plantor som växer bättre och branschen bedriver olika samverkansprojekt för att utveckla skonsammare skogsmaskiner och förbättra arbetsmiljön i skogen.

Skogens betydelse för klimatet

Insikten om skogens betydelse för klimatnyttan har också ökat. Växande skogar och produkter av förnybar skogsråvara har en avgörande roll i arbetet mot klimatförändringarna.

När träden i våra skogar växer binder de koldioxid och genom fotosyntes använder de koldioxiden för att bygga vedfiber. Därefter blir råvara från skogen till en rad olika produkter som ersätter sådana som har ett större kolspår. Virke kan exempelvis ersätta betong, papper kan ersätta plast och biobränslen kan ersätta fossila bränslen. På så sätt kan olja och kol bli kvar under jord.

Vi sköter våra skogar så att virkesvolymen ständigt ökar. Det innebär att träden binder mer kol för varje år och på så sätt bidrar skogen till att motverka klimatförändringarna. Skogsbruket arbetar också med att minska fossilberoendet där arbetet med att elektrifiera skogsbruket tunga transporter är en viktig del

Vi fortsätter att utveckla vårt skogsbruk och vårt naturvårdsarbete i takt med att det kommer ny forskning och nya kunskaper.