Frivilliga avsättningar
De skogar som har de allra högsta naturvärdena sätter vi av som frivilliga avsättningar. De får antingen utvecklas fritt eller sköts för att gynna den biologiska mångfalden.
De frivilliga avsättningarna utgör cirka 7 procent av vår produktiva skogsmark. En del av områdena får utvecklas helt fritt, men i andra områden behöver vi göra aktiva åtgärder för att naturvärdena ska bevaras, utvecklas eller stärkas.
Gran vill ha lugn och ro
Hur man bäst värnar och utvecklar naturvärden beror helt och hållet på vilka naturvärden och vilken typ av skog det rör sig om.
Arter som lever i granskogar vill generellt sett ha skugga och en lång skoglig kontinuitet, alltså skog som aldrig har varit kalavverkad. Man kan säga att de vill ha lugn och ro, utan stora störningar och förändringar. Därför gynnas värdena ofta av att skogen lämnas för fri utveckling.
Löv- och tallskog kan kräva åtgärder
För att gynna värden som är knutna till löv- och tallskog är det däremot vanligt att det krävs aktiva åtgärder. Många arter som trivs i tall- och lövskogar vill nämligen ha mycket ljus och värme. Det innebär att de i regel gynnas av att man avverkar en del virke från skogen, i synnerhet gran. Om vi inte gör några åtgärder kommer granen att ta över på sikt och de naturvärden som finns går förlorade.
En hel del arter som är knutna till tall gynnas också av aktiva åtgärder som naturvårdsbränningar och katning. Katning innebär att man medvetet skadar en del av stammarna för att träden ska utveckla en kådindränkt och långsamväxande ved som många arter är beroende av.
Ett annat exempel på en aktiv åtgärd är att plockhugga yngre tallar i skogar som består av tallar i olika åldrar och höjder. Genom plockhuggning skapas en glesare skog med en mer naturlig struktur, som liknar de skogar som var vanliga förr, när skogarna ofta brann.
Prioritering
Vi sparar alltid de högsta naturvärdena som frivilliga avsättningar för att kunna skapa största naturvårdsnytta. Om vi får kännedom om nya områden som har mycket höga naturvärden så lägger vi till den skogen som frivillig avsättning. Det innebär samtidigt att en annan skog, som då har lägre naturvärden, inte längre klassas som frivilliga avsättning. Dedn skogen sköter vi i så fall med andra metoder, såsom hyggesfria metoder.
Bränder har präglat skogslandskapet
I skogsdebatten hörs ibland åsikten att skog med naturvärden alltid bör lämnas för fri utveckling, eftersom skogen förr i tiden utvecklades fritt och på så sätt skapade sina ekologiska system och värden.
Men det finns en väsentlig skillnad. Förr brann skogen ofta och det präglade hela skogslandskapet och alla arter som lever där. I dag släcker vi bränder effektivt och det gör att förutsättningarna blir helt annorlunda.
Innan människan började påverka skogslandskapet utgjordes den vanligaste skogstypen av ljusa tallskogar med träd i olika åldrar och höjder. Sådana skogar uppkom efter de återkommande bränderna. Om vi skulle låta skogarna utvecklas fritt i dag, utan regelbundna skogsbränder, skulle granen ta över i stort sett över allt. Då får vi en stor andel mörka, täta skogar.
För att gynna många olika typer av arter behövs det därför både områden som utvecklas fritt och områden där vi gör riktade insatser och restaureringar.
Läs mer om
Ekologisk landskapsplanering
För att kunna kombinera ett hållbart skogsbruk med effektiv naturvård och hänsyn till skogens alla övriga värden tittar vi på vårt skogsinnehav ur ett landskapsperspektiv och över lång sikt. Vi kallar det för ekologisk landskapsplanering.
SCAs naturvårdsstrategi
Vår naturvårdsstrategi integrerar naturhänsynen i vårt praktiska skogsbruk. Vi har en rad åtgärder som krävs för att förena ett produktivt och lönsamt skogsbruk med en god naturvård som bevarar den biologiska mångfalden.
Livsmiljöer och ansvarsarter
SCAs skogar är hem för mängder av växter och djur. Och det ska de fortsätta att vara. För att göra våra naturvårdsinsatser ännu mer effektiva arbetar vi med att bevara, utveckla och återskapa de livsmiljöer som är viktiga för arter som missgynnas av skogsbruk. Det hjälper oss att nå ännu högre precision i vårt arbete med biologisk mångfald.