Kunskapskravet och artskydd - vad är det som gäller?

Kunskapskravet för skogsägare – vad är det?

 
– Kunskapskravet syftar på en paragraf i miljöbalken. För en skogsägare betyder det att den som ska göra en skogsbruksåtgärd måste veta hur detta kan komma att påverka miljön och planera åtgärden utifrån det. Kunskapskravet i sig anger alltså inte vilka arter som du måste skydda, utan innebär att du måste veta vad du riskerar att skada. Därefter måste du följa de regler som gäller om arten är skyddad, säger Kristina.

Detta innebär, bland annat, att den som ska genomföra en avverkning behöver ha tillräcklig kunskap om vilka fridlysta arter och potentiella livsmiljöer som finns i området och hur de kan komma att påverkas av avverkningen. Det ligger på verksamhetsutövaren, alltså antingen skogsägaren själv eller SCA eller någon annan aktör som har fått i uppdrag att utföra åtgärden, att visa att man skaffat sig denna kunskap.

I praktiken är det i en avverkningsanmälan som det ska framgå att en avverkning är planerad utifrån ett tillräckligt kunskapsunderlag. Skogsstyrelsen ansvarar för att granska avverkningsanmälningarna och bedöma om underlaget är tillräckligt. Om det är bristfälligt kan de begära in kompletterande underlag, säger Kristina.

Vilka kunskaper behöver då jag som skogsägare ha när det gäller artskydd vid en avverkning?

 
– Artskydd är ett snårigt område, men du behöver inte känna någon press på att ha koll på allt. Vissa skogsägare har goda kunskaper om arter och regelverk, men för den som inte har det finns det god hjälp att få. Om du vänder dig till oss på SCA så har vi hög kompetens och etablerade rutiner för att hantera artskyddet och göra en väl underbyggd planering och avverkningsanmälan.

SCA har det yttersta ansvaret vid en avverkning. Men det är bra om du berättar för din virkesköpare om du vet att det finns fridlysta arter eller spår av dem i din skog eller om det finns skyddsvärda livsmiljöer som kan påverka behovet av hänsyn vid avverkningen, säger Kristina.

Vad är det som styr artskyddet?

 
– Rättsligt sett så är det främst den svenska artskydds[1]förordningen. Den baseras dels på de krav som EU har ställt på Sverige genom fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet, dels på Sveriges egna fridlysningsbestämmelser, säger Magnus.

– När man pratar om naturvård och artskydd är det vanligt att även rödlistade arter nämns. Men att en art är rödlistad innebär inte att den är fridlyst. Rödlistan kan dock vara ett stöd för att kunna bedöma vilken påverkan en åtgärd kan ha på en viss fridlyst art och vilken hänsyn som behöver tas för att åtgärden ska kunna genomföras, säger Kristina.

På vilket sätt ska arterna skyddas enligt artskyddsförordningen?

– Reglerna ser olika ut för olika arter. Alla vilda fåglar är fridlysta och sedan finns det även andra djurarter och en mängd växter som är fridlysta. Vissa arter är fridlysta enligt EU-direktiv medan andra är fridlysta enligt svenska regler, som har funnits sedan innan vi gick med i EU. Det gäller till exempel orkidéer som knärot.

För fridlysta växter gäller främst att man inte får plocka, samla in eller på annat sätt avsiktligt skada dem. För fåglar och andra djur innebär skyddet till exempel att det är förbjudet att avsiktligt fånga, störa eller döda dem eller att avsiktligt förstöra eller skada deras bon eller ägg. Med ”avsiktligt” menas inte bara sådant där meningen är att orsaka skada. Det kan även omfatta sådant som man gör i ett annat syfte, exempelvis en avverkning, men där man borde förstå att åtgärden ändå kommer få den effekten.

En del arter, både djur och växter, har EU prioriterat och dessa kan behöva särskilda skyddsområden eller bevarandeåtgärder. Tretåig hackspett är ett exempel på en sådan art. Prioriteringen innebär bland annat det ställs högre krav på medlemsländerna att arbeta med förebyggande skyddsåtgärder.

I de processer som pågår i domstol ser vi tyvärr att det förebyggande arbete som sker genom att bilda naturreservat, göra frivilliga avsättningar och lämna generell hänsyn inte beaktas fullt ut. Det är något som jag hoppas kommer att förändras framöver, säger Magnus.

Vilken information om fridlysta arter behöver man ange i en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen?

– För det första behöver man ange vilka fridlysta arter som man vet förekommer inom det anmälda området. För det andra behöver man motivera varför man bedömer att den planerade åtgärden inte kommer att påverka dessa arter på ett förbjudet sätt. Motiveringen kan bygga på att den specifika hänsynen på trakten skyddar de individer eller bon som finns där. Motiveringen kan också baseras på att åtgärden i sig inte kommer kunna påverka populationen av dessa arter, även om individerna på avverkningstrakten inte skyddas.

Man behöver också ange om man bedömer att man kan klara skyddet genom att lämna generell hänsyn som till exempel kantzoner, trädgrupper och enskilda träd, eller om man ska använda sig av alternativa metoder eller avsätta vissa områden, säger Kristina.

Hur tar man reda på vad det finns för arter?

 – Vissa arter är så vanliga eller förekommer i vissa särskilda livs - miljöer att vi kan utgå ifrån att de finns i ett visst område. Att ”utreda förekomster för utredandets skull” är inte meningsfullt eftersom vi jobbar med generell hänsyn oavsett om en art finns där för tillfället eller inte.

För mer speciella arter kan man börja med att kontrollera om det finns artfynd registrerade i Artportalen. Vi kommer också att kunna använda den analys av skogsbrukets målbilder som Skogsstyrelsen nyligen har presenterat. Där anges bland annat vilka fridlysta arter som kan förväntas förekomma i vilka hänsynskrävande biotoper. Men ibland är det också nödvändigt att göra en inventering för att få ett bättre kunskapsunderlag, säger Kristina.

– Här blir det mer komplext och det är svårare att avgöra vad som är en tillräckligt noggrann inventering. Det finns en del ”fluffiga” formuleringar i lagtexterna, säger Magnus.

Vad är det som är ”fluffigt” i lagarna?

 
– Det gäller till exempel försiktighetsprincipen i miljöbalken som gäller parallellt med kunskapskravet. Den ställer krav på att markägaren eller verksamhetsutövaren vidtar försiktighetsmått ”så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägen - het för människors hälsa eller miljön”.

Samtidigt säger rimlighetsavvägningen, som också finns i miljöbalken, att kraven endast gäller ”i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem”. Nyttan av skyddsåtgärderna ska jämföras med kostnaderna för dem, och var man i slutänden landar är svårt att veta på förhand, förklarar Magnus.

Vad innebär det då för inventeringarna, i praktiken?

 
– Det finns tyvärr inget tydligt svar. Det finns inget krav på att en skogsägare alltid måste kartlägga alla fridlysta arter innan avverkning. Men om det finns en rimlig anledning att misstänka att det kan finnas vissa skyddade arter behöver man skaffa sig närmare kunskap om läget på plats.

Det är också rimligt att tänka att utredningen kan anpassas till den åtgärd och det område som berörs. Om den planerade åtgärden innebär en liten risk för påverkan bör behovet av utredning vara mindre, säger Magnus.
– Skogsstyrelsen betonar att kunskapen om arter behöver vara situationsanpassad, alltså anpassad till just den åtgärd och det område som berörs, tillägger Kristina.

Har man begått ett brott om man missar några fridlysta arter?

 
– Om man har gjort en väl utförd inventering och ändå missat att det till exempel finns en knärot någonstans eller spår av tretåig hackspett på en trädstam så är det inte ett brott mot kunskapskravet. Däremot kan det vara ett lagbrott att inte berätta om artfynd som man har gjort, säger Magnus.

– När du anlitar SCA för en avverkning gör vi alltid en systematisk planering där vi identifierar skyddsvärda livsmiljöer. Förutom att vi tittar efter registrerade artfynd tittar vi även efter annan information om området som kan göra att det behövs riktade artinventeringar, ytterligare hänsyn eller anpassningar för att åtgärden ska vara genomförbar.

Det kan till exempel handla om att göra en livsmiljöbedömning om det finns spår av tretåig hackspett.

Då använder vi Skogsstyrelsens metodik som anger hur man ska lägga ut provytor för att få en systematisk inventering. Skogsstyrelsen har en mängd vägledningar och kunskapsstöd för olika arter och hur man ska bedöma hänsynen för dem. De är ett stöd i vårt arbete, eftersom artskyddsförordningen alltid tillämpas från fall till fall, säger Kristina.

Hittar man alla arter om man använder Skogsstyrelsens vägledningar och metoder?

– Nej, och vi behöver inte ha en fullständig kunskap om vilka arter som finns – eller inte

 finns. Man kan lägga ut provytor enligt gällande metoder och få fram ett resultat, men om provytorna flyttas 20 meter åt något håll hade man kunnat få ett annat resultat. Med tiden kan det även dyka upp arter i det aktuella området eller så kan arter försvinna därifrån.

Man får falla tillbaka på rimlighetsavvägningen och göra en inventering som är inom rimlighetens gräns, men tyvärr går det inte att säga exakt var den gränsen går, säger Magnus.

Enligt artskyddsförordningen får man inte störa vissa arter. Vad anses då som en störning?

– Det är ytterligare ett begrepp som är svårt. Diskussionerna har främst handlat om vad som räknas som störning av fågelarter och i ett EU-rättsligt perspektiv gäller det främst åtgärder som utförs under häckningsperioden. En anpassning kan därför vara att utföra avverkningar i fågelrika områden när fåglarna inte häckar, säger Magnus.

– Länsstyrelserna har länsvisa artlistor som exempelvis anger vilka fågelarter som bedöms ha livskraftiga populationer i länet och vilka som inte har det. De listorna är till god hjälp, men trots det är det ibland oklart var gränsen går för vad som räknas som en störning för

 respektive fågelart. Många fåglar klarar sig med generell hänsyn vid en föryngringsavverkning och vissa kan till och med gynnas av åtgärden, medan en del fåglar lokalt inte klarar en avverkning. Frågan blir ännu mer komplex när det kan finnas flera fåglar med helt olika behov inom ett och samma område, säger Kristina.

Vad gäller för fridlysta arter – måste varje enskild individ skyddas eller gäller skyddet på populationsnivå?

– Det övergripande syftet med de regler som finns är att skydda populationer och för att göra det finns det ett förbud att direkt och avsiktligt döda vilda fåglar och vissa andra djur, vilket känns ganska självklart. Svårigheterna med att förutse vad som är förbjudet eller inte uppkommer när man gör något som oavsiktligt kan leda till att enskilda individer av en art inte klarar sig.

Det kan vara förbjudet att göra åtgärder som påverkar ett stort antal fåglar eller fåglar som är särskilt sällsynta. I en dom från Estland under 2025 angavs att tio häckande par per hektar kunde innebära att det var förbjudet att avverka i området under häckningsperioden.

När det gäller nationellt fridlysta arter såsom knärot är det inget individskydd, utan förbudet gäller först om åtgärden riskerar att påverka populationens lokala bevarandestatus negativt. Det innebär att man godtar en viss påverkan utan att det anses som förbjudet, vilket har framkommit av olika domar.

Hur det ser ut i områdena runt omkring kan alltså påverka om den enskilda individen

 behöver skyddas eller inte. Om det till exempel finns en fridlyst art

 i beståndet som du planerar att avverka kan du behöva kontrollera om det finns andra lämpliga livsmiljöer för arten inom det närliggande landskapet. Om det finns andra livsmiljöer eller växtplatser ökar möjligheterna att få avverka, säger Magnus.

Innebär det att man kan behöva göra inventeringar på andras mark?

 
– Det finns inget krav på att göra inventeringar på någon annans mark. Däremot kan det kan vara en fördel att göra det, för att minska risken för begränsningar eller att avverkningen förbjuds. Det kan exempelvis handla om att inventera arter eller livsmiljöer i frivilligt skyddade områden som angränsar till det avverkningsanmälda området. Givetvis ska man i så fall alltid ha en dialog med rågrannen innan, säger Magnus.

Om alla vilda fåglar är fridlysta – varför är det inte någon diskussion om skydd av exempelvis talgoxar och bofinkar?

– Det beror på att vanliga arter som talgoxe och bofink klarar sig i många olika typer av skog och därför påverkas de sällan av en enskild åtgärd. För dem räcker den generella hänsyn som skogsbruket alltid tar. I skogsdebatten ligger fokus mer på specialiserade arter, som är starkare knutna till särskilda miljöer – till exempel död ved eller äldre skogar. De arterna är känsligare och behöver ofta mer hänsyn, säger Kristina.

Vad finns det för alternativ om det finns arter som behöver skydd inom det område som man har tänkt avverka?

– Den första åtgärden är att se om man kan lämna tillräckliga hänsynsytor eller göra andra anpassningar som arten kan behöva, utan att detta inskränker skogsbruket mer än vad som är rimligt. I annat fall bör arterna i första hand skyddas med ett områdesskydd som till exempel naturreservat eller biotopskydd.

Enligt ett nytt förslag från regeringen kommer skogsägare också att kunna söka ersättning för mark som man inte får bruka med hänsyn till artskyddet, säger Magnus.

Hur skulle ni sammanfatta läget när det gäller artskydd?

– Med tanke på de många ”fluffiga” formuleringarna i lagarna handlar det till syvende och sist mycket om bedömningar. Det kommer löpande nya domar som gör att rättsläget klarnar allt eftersom, men det vore bra med tydligare lagar från regering och riksdag och tydligare riktlinjer från Skogsstyrelsen, säger Magnus.

– Ja, det skulle vara bra för alla. På Skogsstyrelsens hemsida står det: ”I de flesta fall kommer du långt med god miljöhänsyn som att till exempel spara boträd eller skyddszoner och att undvika åtgärder under störningskänslig tid. I vissa fall kan det dock behövas mer långtgående hänsyn som att anpassa brukningsmetoden eller att helt undvika åtgärden.”

Men den svåra frågan är ju vad som är tillräcklig hänsyn. Skogsstyrelsen nya analys av skogsbrukets målbilder innehåller en bedömning av vilken betydelse den generella hänsynen har för ett stort antal fridlysta arter. Detta kommer att underlätta både för oss och för Skogsstyrelsen att bedöma när det behövs mer långtgående hänsyn än den generella vid en vanlig föryngringsavverkning.

Men det är fortfarande oklart i vilka lägen skogen går att bruka med hyggesfria metoder och när den måste lämnas helt orörd. Skogsstyrelsen behöver också förtydliga vilka artinventeringsmetoder som bör användas, säger Kristina och avslutar:

– Skogsägare och verksamhetsutövare vill göra rätt när det gäller artskydd, men dagens regelverk är ofta så komplext att det i stället skapar osäkerhet och frustration. För att skapa trygghet behövs mindre regelkrångel, inte fler lagar, och ett större fokus på tydlighet och praktiska lösningar. Här spelar SCA en viktig roll genom att hjälpa skogsägare med inventeringar och klargöra hur artskyddet kan hanteras på ett sätt där både naturvård och lönsamt skogsbruk kan fungera tillsammans.

Foto: Michael Engman, Edelphoto AB