Skogsliv på hjul

  • Artikel

En bångstyrig björk som föll helt fel. Det var allt som krävdes för att Joshua Johanssons liv skulle förändras i grunden. Men även om benen inte längre bär kan han fortsätta att njuta av skogen, både i jobbet, på fritiden och som skogsägare. – Min terränggående rullstol är helt fantastisk. Tack vare den kan jag ta mig ut i skogen och göra i stort sett allt jag gjorde förr, säger Joshua.

Det har gått snart fyra år sedan den där decemberdagen som slutade med iltransport till universitetssjukhuset i Umeå.

– Jag skulle bara hugga en björk på vår tomt för att ta in lite ved, berättar Joshua. Redan innan kände jag en viss olust så det där med magkänsla ska man ta på allvar. Jag tror inte att jag var riktigt mentalt inne på att fälla träd och därför inte hade fullt fokus.

Kronan på den kapade björken fastnade mot ett annat träd, och när Joshua började jobba för att få loss björken föll den plötsligt över honom.

– Ryggen slogs sönder men jag fastnade inte under trädet, vilket nog räddade mitt liv. Jag hade också tur att min sambo Sara var hemma och upptäckte mig rätt omgående.

Joshua Johansson, traktplanerare på SCA

Kände inte benen

När Joshua vaknade upp på sjukhuset var han nyopererad, med flera skruvar och stag för att stabilisera ryggraden.

– Den första tiden är rätt diffus. Jag minns stunden när trädet föll, men de följande fyra-fem dagarna är helt borta. Huvudet hade fått en rejäl smäll och en lunga kollapsade, men det läkte bra. Ryggmärgen hade däremot slitits av nästan helt och det innebär att jag är förlamad från bröstkorgen och nedåt. Tack vare att jag fortfarande har rörlighet i armarna har jag också armstyrka kvar.

Joshua berättar sakligt om olyckan och konstaterar att han klarat sig bra mentalt sett.

– Jag förstod tidigt att det inte fanns något att göra, i och med att jag inte kände mina ben. Men jag grämer mig inte över vad som hänt. Det är som det är och beslutet att gå ut och avverka var mitt eget. Nu ligger det i mina egna händer att skapa en bra tillvaro. Som person är jag väldigt lösningsorienterad, som tur är.

Mycket att lära

Drygt tre månader efter olyckan skrevs Joshua ut från sjukhuset. Då hade han spenderat mycket tid på rehab i Umeå för att lära sig att hantera vardagen.

– Det var hårdträning och mycket att lära sig! Främst att kunna förflytta mig själv, först bara ett par centimeter i sidled sittandes på sängkanten, och sedan till och från min rullstol. Dessutom fick jag lära mig att sköta mig själv och utföra olika vardagssysslor, säger Joshua och fortsätter:

– Att klara mig själv har varit en viktig drivkraft. Jag vill ha friheten att råda över mig själv och klara mig på egen hand. Sedan har det såklart stor betydelse att jag har en trygg och stabil grund med mycket stöd av min sambo, liksom familj, vänner och arbetskollegor.

Huset hemma i Själevadstrakten har med kommunens hjälp anpassats med diverse hjälpmedel så som ramp vid entrén, höj- och sänkbart kök och en hiss till övervåningen.

Fortsätter jobba med skog

Joshua är jägmästare och arbetar för SCA som skoglig specialist med fokus på traktplanering.

– Jag började arbeta halvtid rätt snabbt. Det var skönt att mentalt få fokusera på något annat och jag ville dessutom komma tillbaka till vardagen och inte bara vara hemma. Att jag har kunnat fortsätta arbeta med skog och det jag är utbildad för har varit väldigt betydelsefullt. Om jag hade tvingats byta bana vet jag inte hur det hade blivit.

Ut i skogen på egen hand

SCA var snabb med att bistå med en anpassad tjänstebil och hemma finns också en fyrhjuling. Sedan kunde Joshua köpa en eldriven, fyrhjulig terrängrullstol med stöd av SCAs personalstiftelser, och med den kan han ta sig ut i skogen på egen hand både privat och i jobbet.

– I fjol bytte jag ut den till en Exoquad, som är en mycket bättre modell. Den är helt otrolig! Jag tar mig fram i stort sett överallt, även om det inte är så roligt med oröjda skogar, rejäla branter eller extremt stenig terräng. Den nya terrängrullstolen har väldigt bra batteritid, till skillnad mot den förra vars batteri till exempel dog mitt ute på fjället så att min sambo fick rulla ner mig!

Att vara ute i skogen är viktigt för Joshua. Förutom att det är en del av arbetet ägnar han sig gärna åt både jakt och fiske. Dessutom är han skogsägare i liten skala och hjälper även till med familjens skog i Jämtland.

– Att vara skogsägare utan ben är inga problem. Tack vare digitala hjälpmedel kan man sköta mycket från datorn och har man möjlighet att skaffa en terrängrullstol så tar man sig ut, säger Joshua.

Göra roliga saker

Han konstaterar att han i stort sett kan göra allt som han tyckte var kul att göra innan olyckan, men att han numera får göra det på lite andra sätt.

– Jag kan inte stå i älven och flugfiska längre, men jag kan fiska från båt. Jag kan också fortsätta jaga älg, men det får främst ske från ett vägpass. Att jaga med bössa från ett terrängfordon är nämligen krångligt och kräver tillstånd. Men jag hoppas kunna ta upp fågeljakten med våra två hundar igen framöver. Fast oavsett vad jag ska göra så krävs det lite mer planering och framförhållning. Det är inte längre att bara sticka ut.

Det Joshua kan sakna mest är rejält kroppsarbete.

 – Ja, att verkligen få ta i med hela kroppen! Jag har ett hemmagym men jag är rätt bra på att undvika det, säger han och ler lite. Jag har testat längdskidåkning och var nära att köra kort-Vasan härom året, men det är lite tungt när man saknar bålstyrka, så jag är glad att det inte blev av. Nu har jag köpt en cykel som cyklas med armarna. Vi får se hur det blir.

Jag behöver se till att hålla mig i trim eftersom skadan sliter på kroppen, och jag vill hålla långsiktigt. Men det betyder även att jag måste ta det lugnt ibland.

Leva ett vardagsliv

Våren 2025 deltog Joshua i ett läger för personer med ryggmärgsskador och det var inspirerande.

– Det betydde mycket att träffa andra med liknande skador och se vad de kan göra och få lite tips. Jag är dock ingen som måste ”fånga dagen”, utan min motivation handlar om att jag kan leva mitt vardagsliv, jobba och göra sådant som gör mig glad. Och vad det gäller vedhuggning så avverkar han fortfarande en och annan björk på gården.

 – Ja, jag känner inget obehag av det, men jag ett högre säkerhetstänk nu och tar inga risker. Den som tänker ”det kan inte hända mig” bör tänka om. Att fälla träd är farligt och man måste tänka säkerhet hela vägen.

TEXT: Misan Lindqvist FOTO: Michael Engman

Kort om Joshua