Bruksanläggningen vid Galtström ligger vid Armsjöån, cirka 400 meter från dess mynning i Prästviken vid Bottenhavet. Här har åns fallhöjd kunnat utnyttjas till den vattenkraft som behövdes för brukets drift.

Trots den relativt låga fallhöjden har kraften räckt till flera vattenhjul placerade efter varandra. För att ge en jämn drift behövs reglerdammar. Vid Galtström finns två stora dammar. Vid den nedre dammen ligger de viktigaste industribyggnaderna: masugn, rostugn, gjuteri och smedja. För att utnyttja vattenkraften fullt ut har kanaler byggts. Det var också här vid den nedre dammen som Galtströms första masugn och stångjärns- hammare med två härdar byggdes 1673.

Anläggningens två högsta byggnader för järnframställning utgöres av masugnen och rostugnen. Masugnsbyggnaden, uppförd av eldfast tegel och slaggsten, syns nu som ett torn, kringbyggt av fyra fyrkantiga pelare som håller upp en överbyggnad med tak. På taket finns två skorstenar.

Med sina runda tegelvalv och likaså rundbågiga öppningar i överbyggnaden utgör masugnen ett gediget byggnadsverk av arkitektonisk klass. Den masugn vi nu ser är byggd 1884. Runt byggnaden finns slaggstensmurar. De utgör rester av den byggnad som omgav masugnen och var arbetsplats för hyttarbetarna.

Den höga rostugnspipan med skorsten är omgiven av de omfattande resterna av en slaggstensbyggnad med skiljeväggar som delar in byggnaden i sex lika stora bås. Uppe på murarna har ett sadeltak vilat. Den övre delen av rostugnspipan stack upp igenom taknocken. Denna rostugn med tillhörande malmhus är byggd omkring 1890.

Järnbruksmärket

Även kallat hyttmärke eller järnstämpel. Stämpel på stångjärn eller tackjärn som visar vilket bruk som järnet har tillverkats.

Utdrag ur Bergwerks Lexicon 1789, författadt af Sven Rinman.

"Stämpel betyder äfven det märke, som sättes på tack- eller stångjärn, och hvaraf kan intagas vid hvilken hytta, eller hammare det är tilverkadt, och hvarå en ordentlig stämpelbok finnes inrättad."

Malmen

I de många båsen intill rostugnen - malmbåsen eller malmfickorna - förvarades malm av olika sorter. Den mesta malmen måste hämtas från Bergslagen och Uppland.
I båsen kan vi på gjutjärnsskyltar läsa namnen på några av de gruvor varifrån malmen hämtades genom tidernas lopp, bland annat Utö, Stripa och Grängesberg. Utö ligger utanför Nynäshamn och där har malm brutits i större utsträckning från 1600-talet till och med 1878. Redan i sin ansökan 1672 till bergskollegiet om privilegier angav Galtströms grundläggare Magnus Blix att han planerade att skeppa malm till bruket från Utö.

Under en period i slutet av 1600-talet hämtade man emellertid malm från Alnö. Här hade man redan 1670 upptäckt järnmalm vid Stavsätt och senare vid Släda och Ås. Den här malmen försökte man använda vid Galtström bland annat till järn för att gjuta grytor med. Det visade sig emellertid att järnet blev alldeles för kallbräckt och därmed av dålig kvalitet. Man fann sig 1680 till och med nödsakad att byta ut järnstämpeln - ett svinhuvud - för att järnet från Galtström inte skulle få dåligt rykte. Felet med malmen från Alnö var att den innehöll fosfor.

Det var mycket viktigt att blandningen av de olika malmsorterna (beskickningen) skedde på ett sådant sätt att den i masugnen kunde ge en lagom flytande järnsmältning och slagg. Man skilde på snabbsmältande och trögsmältande malmsorter.

Masugnen

Masugnspipan har formen av en stor stående cylinder, avsmalnande uppåt och neråt. Överst finns masugnskransen, en plattform varifrån arbetet med påfyllningen skedde. Malmen uppfordrades lodrätt utefter en av pelarna med hjälp av en vinsch med skopor till masugnspipans mynning. Kolet drogs upp dit på en annan större lutande bana från kolmagasinet.
Masugnen, pipanVid nedre delen av pipan finns utslagshålet för det färdiga järnet. Något ovanför och på sidan av detta ser vi urtappningsstället för slagg. Vidare finns här intag för blästerluften. Denna blåstes in genom munstycken som löpte ut från den ringtrumma som fortfarande finns kvar. Arbetsplatsen här nere kallades rådstugan.

Blästerluften framställdes av en blåsmaskin som drevs av ett vattenhjul. Från blåsmaskinen gick ett rör till ringtrumman. Platsen för blåsmaskinen är det utrymme bakom gaveln på gjuteriet där några fundament med uppstickande järnstänger syns. Samma blåsmaskin användes för rostugnen.

När blåsningssäsongen förlängdes räckte vattnet inte till varför det 1881 blev nödvändigt att skaffa en ångmaskin för hjälpdrift av blåsmaskinen. Fundamentet för ångmaskinen finns kvar inne i gjuteribyggnaden.

Masugnen, blåsmaskinI samband med att Klosters AB övertog bruket 1873 kompletterades blåsmaskinen med en varmapparat (rekuperator) för förvärmning av blästerluften. Den fyrkantiga byggnaden till höger om masugnen med ingång utgör den höga grunden för denna förvärmare.

Här leddes blästerluften genom en mängd stora järnplåtar, vilka man eldade under, och sedan vidare till ringtrumman vid masugnen. Rören från förvärmaren finns fortfarande kvar. Nu utnyttjade man även de varma gaserna från masugnspipans överdel för förvärmning. Gaserna leddes ner i två stora trummor till förvärmaren. Den höga skorstenen ovanpå masugnsbyggnaden hade tidigare lett bort gaserna. Den sattes nu igen.

Tillverkningsgång

Rostning

Först av allt krossades malmen till minst knytnävsstora stycken. Malmen fördes därefter upp med hjälp av ett spel till påfyllningen uppe i rostugnens pipa (vid roten av skorstenen). I rostugnen upphettades malmen med lufttillträde utan smältning. Rostningen syftade till att avlägsna dels vatten och kolsyra dels svavel och andra främmande ämnen ur malmen.

Bokning

Malmen kunde inte direkt fyllas på i masugnen i det skick den kom ifrån rostugnen. Då innehöll den så stora klumpar att dessa skulle ha ramlat rätt igenom ugnen utan att smältas. Malmen måste därför krossas i småbitar. Det kallas för bokning. Bokningen blev effektivast med hjälp av en vattendriven hammare. Bokningsverket låg alldeles intill masugnen. Det togs bort i samband med att ett litet elektricitetsverk senare anlades här. Endast intaget för vattnet syns fortfarande.

Tackjärnsblåsning

Det var masmästaren som med sin erfarenhet ansvarade för den viktiga uppgiften att blanda de olika malmsorterna. Masmästaren förskrev även för uppsättaren hur denne skulle fylla masugnen med malm, kol och kalk i bestämda proportioner och lager.

När fyllningen var klar tändes träkolen i ugnens botten och blåsmaskinen för blästern startades. Efter ett antal timmar kunde man tappa ut flytande järn från utslagshålen ner i tackjärnsformar på hyttans golv.

Allteftersom järnet tappades ur fyllde man på mer malm i masugnspipan från kransen. Masugnen kunde därför drivas kontinuerligt under hela blåsningssäsongen så länge vattenkraften räckte till. 1881 förlängde man blåsningssäsongen med hjälp av en ångmaskin.

Masugnsprocessen

I järnmalmen binds järnet av syre. För att kunna utvinna järnet i metallisk form måste syret avlägsnas med hjälp av kol. Detta åstadkommes genom förbränning av kol under tillförsel av blästerluft. Syret förenas med kolet och järnet frigörs. När järnet smälter avskiljes malmens föroreningar som slagg. Genom masugnsprocessen fick järnet en kolhalt om cirka 4 procent.

Hammare och härdar

När tackjärnet framställts skulle det till smedjan för att omvandlas till smidbart järn, så kallat stångjärn.
Den första stångjärnshammaren med två härdar anlades nära nedre dammen. Stångjärnshammaren drevs med hjälp av ett vattenhjul. Strax därefter tillkom, vid en särskild damm uppströms masugnen, ytterligare en hammare med en härd, kallad övre hammaren.

Den nedre hammaren förstördes av ryssarna vid deras härjningar 1721, men den byggdes snart upp igen. Den övre hade klarat sig från ryssarna men behövde byggas om flera gånger under 1700-talet och 1799 kompletterades även den med en andra härd. Av dessa hammare och härdar finns idag inga skönjbara spår.

Smidesprocessen

För att omvandla tackjärnet till smidbart järn måste kolhalten minskas - från fyra procent till mindre än en procent - genom omsmältning i en särskild ugn som kallas härd. Denna process kallas för färskning.
Tackjärnet upphettas av det brinnande träkolet och den varma tillförda blästerluften. Blästern drevs med hjälp av ett vattenhjul. Järnet blev dock inte flytande utan omvandlades till en glödande massa som kallades smälta. Denna smälta lades under hammaren och bearbetades så att den sedan kunde huggas i mindre bitar. Dessa smältstycken måste sedan uppvärmas igen - vällas - och åter läggas under hammaren för att genom räckning få stångjärnets rätta form.

När Galtströms bruk satte igång den första produktionen utfördes tysksmide vid hamrarna. Vid tysksmidet hade man samma härd för färskning och vällning. Tidigt anställdes yrkesskickliga valloner vid bruket. Vallonnamn som Bouveni, Debau, Garnie, Hybinette och Pousar finns med i rullorna långt fram i tiden. Vid vallonsmidet hade man en särskild härd för vällningen.

Lancashiresmidet

En viktig milstolpe i förbättringen av smidet var införandet av det engelska lancashiresmidet under första hälften av 1800-talet. Det innebar en förbättring av färskningen.
Vid lancashiresmidet skiljer man isär vällning och räckning. Från början hade man en smälthärd och en räckhärd samt en stor smälthammare och en mindre räckhammare. Härdarna var inte öppna som i en tysksmedja utan övertäckta. Värmen från härden kunde därför också användas till förvärmning av tackjärnet och till blästerluften.

Den stora smältan (100 kg) togs ur smältugnen och lades under smälthammaren för att slås ihop och huggas upp i mindre bitar. Dessa togs sedan av räcksmeden för uppvärmning i räckhärden och vidare utsmidning till stänger. Räckhärdarna ersattes så småningom av bättre vällugnar.

Lancashiresmidet utvecklades ytterligare på så sätt att smälthammaren kom att få väldiga dimensioner. De kunde väga uppåt 7 ton och slå ett slag i sekunden. En sådan hammare kallas mumblingshammare (av engelska "mumble" som betyder mumla eller brumma).

Galtströms smältverk

Den övre hammaren i Galtström byggdes 1879 om till en smedja med mumblingshammare (2,5 ton) och fyra lancashirehärdar. Den kombinerades samtidigt med ett valsverk. Hela komplexet kallades för Galtströms smältverk.
Galtströms smältverkValsverkets ruiner är fullt synliga uppströms kapellet vid vägkorsningen i infarten till bruket. Nedanför valsverket, närmare vägen med bron över ån, finns låga grunder kvar efter smältverkets stora kolhus.

Något uppströms ån finns, mellan ån och vägen mot Årskogen, även ruinerna efter ett litet blåsmaskinhus kvar. Härifrån gick blästerluft i ett rör till smedjan vid valsverket. I valsverket kunde man valsa ut varma tenar av järn till stångjärn istället för att bara använda räckhammare för utsmidet.

En fin modell av smältverket finns på brukskontoret. År 1755 tillverkades 1 144 skeppund (222 ton) stångjärn, 1830 ungefär lika mycket och 1877 tillverkades 21 332 centner (906 ton).

Smedjan och gjuteriet

Bredvid masugnen ligger nu gjuteri och smedja. Smedjan uppfördes 1854-1855 som manufaktursmedja. Redan på slutet av 1700-talet hade Galtström ett manufakturverk med knipp- och spikhammare.
Smedjan
SmedjanUnder knipphammaren utsmiddes knippjärn, bandjärn och bultjärn. Knippjärnet såldes som råmaterial för spiktillverkning. Det platta bandjärnet användes exempelvis till tunnband. Bultjärnet var runt eller åttkantigt och användes exempelvis i skeppsbyggeriet.

I den här smedjan finns en fjäderhammare, ursprungligen driven med hjälp av en vattenturbin. Hammaren och smedjan kom att användas efter brukets nedläggning för jordbrukets och skogsförvaltningens behov. Hammaren elektrifierades så småningom. Smedjan användes ända fram till omkring 1950.

Gjuteriet
GjuterietIntill smedjan ligger gjuteriet, byggt 1853. Uppe på taket finns två skorstenar, en rund och en fyrkantig. De hör till två ugnar för gjutjärn, vilka finns kvar inuti byggnaden.

Här tillverkades mot slutet av 1800-talet blå järnspisar och våffeljärn. Intill gjuteriet finns en verkstad där produkterna från gjuteriet slutarbetades.

Kolet

Kol utgör en viktig del i processen för framställning av tackjärnet, och det gick åt stora mängder. Det är träkol det är frågan om och det var ju framförallt den rika tillgången på skog för kolning som hade styrt lokaliseringen av järnbruket till södra Norrland.

Det gick åt 300 hektoliter (cirka 30 000 liter) träkol för att framställa ett ton järn. Det producerades 1 059 skeppund (cirka 205 ton) tackjärn år 1746, 1 298 skeppund (cirka 252 ton) år 1830 och 110 207 centner (4 684 ton) år 1887.

Kolet lagrades i de mycket stora kolmagasin som en gång stått uppströms rostugnen och nära bruksdammen. De stora plintarna av slaggsten som utgör resterna av deras grunder markerar ännu kolmagasinens plats.

Kolning

Kolet tog man antingen från egna skogar eller också köpte man av bönder och deras kolare. Kolning förekom inom flera mils omkrets från bruket och framställdes i kolmilor. Kolugnsveden restes i en mila runt en stock som ställts upp på kolbotten. Bottenradien brukade vara 5-7 meter och dess volym 100-250 m3. Milan täcktes sedan med granris eller mossa samt kolstybb eller sandjord.
Milan tändes i toppen och brann nedåt. Den måste hela tiden vaktas av kolaren så att luften inte fick tillträde och elden slog ut. Kolningen tog 20-30 dagar och under denna tid måste kolaren bo i kolarkojan vid milan, vilket gjorde det till ett mycket drygt arbete.

Kolet forslades sedan i "kolryssar", flat- eller spjälkorg på medar till bruket. Två sådana kolryssar finns bevarade på bruket, kolryssarna har bestämda mått, 1 läst eller 1 storstig.

Slaggsten

Strax nedströms bruksbyggnaderna på båda sidorna av ån återfinns flera stora högar med slagg, så kallade slaggvarpar. Slaggen tömdes i flytande form ur masugnen.
Byggnad med slaggstensväggSlaggen göts i formar till slaggsten. Denna slaggsten kunde sedan användas som byggnadsmaterial, vilket tydligt framgår av alla murade slaggstensväggar och grunder i bruksbyggnaderna. Flera stora ladugårdar långt bort runt omkring bruket har slaggstensgrunder. Slaggen kunde också användas vid vägbyggen, vilket man också gjort inom bruket.

Vattensågen

Redan då bruket anlades byggdes en vattensåg uppströms alla andra anläggningar vid den damm som nu kallas sågdammen.

Sågverket behövdes för att få fram allt det virke som bruket behövde för sina egna byggen, men senare räckte det till för försäljning i bygden också. Den första sågen klarade sig ifrån ryssarna 1721 men ombyggdes och utbyggdes 1744.

Kvarn och tegelbruk

För brukets behov hade man också en vattendriven mjölkvarn.
MjölkvarnEn sådan finns fortfarande kvar uppströms sågplatsen. Den restaurerades 2005 och är fortfarande i drift.

Strax uppströms kvarnen på södra sidan av ån har ett tegelbruk legat.