Vid 1700-talets mitt har vi en hygglig bild av brukets bebyggelse. Kartan på denna sida är från 1748 och visar att kyrkan ligger mitt i byn. Öster om kyrkan ligger en klunga bostadshus och därefter Bruksgården med kontor och chefsbostad. Nedanför denna återfinns masugnen och nedre hammaren.

Vid Galtströmsvikens södra strand är den ännu bevarade prästgården belägen och på norra stranden ligger sjöbodar. Viken var dock för grund för att kunna tjänstgöra som hamn för malm- och järntransporterna. Hamnanläggningen var istället förlagd till Utterviken, en knapp kilometer norr om bruket.

Väster om kyrkan ligger den övre hammaren och sågen och ännu längre uppströms brukets kvarn. Söder om ån består landskapet av omväxlande skog, åker och betesmark med utspridda torpstugor för bruksarbetarna. Man noterar att bebyggelsen i Galtström, i likhet med de flesta andra norrländska bruk, inte är arrangerad efter det strikta mönster som är vanligt vid de mellansvenska bruken.

Vid övre hammaren påbörjades byggandet av ett manufakturverk år 1776. Samtidigt utökades anläggningen med en härd. Man byggde också ett stort kolhus i anslutning till hammaren. År 1834 inträffade en svår eldsvåda som medförde att både hamrarna och masugnen måste byggas om. En ny smedja, troligen endast för husbehovsbruk, uppfördes 1855.

Ytterligare ombyggningar och nyanläggningar genomfördes under de följande årtiondena. Men under senare delen av 1800-talet gick järnbruksdöden över landet. Av de dussintal järnbruk som anlades i Medelpad var det bara Galtströms Bruk, det äldsta, som överlevde sekelskiftet 1900.

Blåsningen i den 1884 byggda masugnen pågick till 1904. Under första världskriget kom dock masugnen åter i produktion, men i januari 1917 stängdes den för alltid. Stångjärnstillverkningen pågick kontinuerligt fram till 1873 varefter ett uppehåll gjordes till 1877 och fortsatte sedan till det sista året 1884.

Galtströms bruk inköptes av Sunds AB 1903 och kom via detta bolag i SCAs ägo.

Det svenska järnet

Den svenska järnframställningen har en lång historia. Den börjar för drygt 2000 år sedan då man i Småland lärt sig konsten att ur sjö- och myrmalm framställa smidbart järn.
Skylt, Malm från KärrgruvanMed de enkla ugnar som fanns att tillgå - oftast endast en stensatt grop i marken och en primitiv blåsbälg - kom man knappast upp till någon produktion utöver hantverksnivån.

Först under medeltiden, på 1100- och 1200-talen, började man bryta malm ur gruvor och efter ytterligare något århundrade kom även masugnar i bruk. Detta gjorde det möjligt att framställa tackjärn. Därmed fanns de tekniska förutsättningarna för produktion i större skala.

Stora norrländska skogar

De första egentliga järnbruken i Sverige växte under 1500-talet upp i Bergslagsområdet där de förnämsta malmfyndigheterna låg. Järnprodukterna - tackjärn och osmundjärn - och i förädlad form stångjärn, blev snart en av Sveriges främsta exportvaror.

Järnhanteringen omhuldades på alla sätt av statsmakten. Genom det stora behovet av träkol till masugnar och hamrar samt framförallt den väldiga åtgången av ved för malmbrytningen som skedde genom tillmakning (omväxlande upphettning avkylning av berget) hotades bergslagsskogarna av överavverkning.

Genom bristen på vedråvara blev det snart olönsamt att låta smältning och förädling ske i direkt anslutning till gruvdriften. Det blev istället praktiskt att transportera malmen till platser med tillgång till skog för den livsviktiga träkolsframställningen och vattenkraft för drift av hamrar och andra nödvändiga anläggningar.

Lokaliseringspolitik på 1600-talet

När risken för överavverkning av skog i Bergslagen blev uppenbar blev Norrland under 1600-talet intressant för järnbruksnäringen. Detta trots att landsdelen vid denna tid i stort sett saknade kända malmtillgångar.
Bild på penna, block och räknemaskinFör att stimulera anläggandet av bruk utanför Bergslagen utfärdade kronan år 1673 särskilt gynnsamma privilegier för dem som ville anlägga bruk i bland annat Norrland och Finland. Den som anlade järnbruk i dessa landsändar utlovades skattefrihet i 10-30 år.

Dessutom var kronan villig att direkt subventionera driften genom att bonden fick leverera kol eller arbetskraft till järnbruket i stället för att betala skatt till kronan. Men inte nog med detta, kronan lät också bruken, mot ibland endast symboliska ersättningar, utnyttja delar av kronans skog - så kallade rekognitionsskogar (allmänningsskogar). De fick även företrädesrätt vid inköp av kronohemman, officersboställen med mera.

Med dessa förutsättningar blev det ekonomiskt lönsamt att med dåtidens primitiva transportmedel frakta malm från bland annat Uppland och de sörmländska Utögruvorna den långa vägen till mellersta Norrland.

Vid sekelskiftet 1700 hade i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland anlagts inte mindre än 14 järnbruk. Under 1700-talet tillkom i dessa tre landskap 32 stycken och under 1800-talets första del ytterligare 13 järnbruk.

Det sena 1600- och 1700-talet var de svenska järnbrukens stora blomstringstid. År 1680 exporterades från svenska järnbruk cirka 26 000 ton och 1724 inte mindre än 33 000 ton, vilket motsvarade 80 procent av den totala produktionen.

Stormakt och järnexportör

Exporten av järn från Sverige blomstrade under sent 1600-tal och under hela 1700-talet. Efterfrågan på järn ökade i Europa samtidigt som de europeiska ländernas egen produktion minskade. I England halverades produktionen åren 1620-1720 då de egna skogstillgångarna tog slut och man kunde således inte framställa det livsviktiga träkolet.

Det var alltså framför allt tillgången till de väldiga outnyttjade skogsreserverna som gjorde det möjligt för Sverige att i stor skala etablera sig på den europeiska marknaden.

Järnhanteringen var naturligtvis av mycket stor ekonomisk betydelse för Sverige som under 1600-talet spelade en militär stormaktsroll i Europa. Statsmakten hade alltså starka skäl att hålla en noggrann kontroll och reglering av hela näringslivet.

Detta stod också i samklang med dåtidens förhärskande nationalekonomiska uppfattning - merkantilismen - som bland annat utgick från antagandet att nationens ekonomiska tillväxt bäst främjas genom att alla initiativ filtreras genom en statlig utredningsbyråkrati. Myndigheten avgör var, när, hur och vilka initiativ som ska genomföras.

Merkantilismen blev tvångströja

Under järnhanteringens uppbyggnadsperiod på 1500- och 1600-talen hade de statliga ingripandena säkerligen en övervägande positiv effekt genom ett tekniskt, organisatoriskt och ekonomiskt stöd till den nya näringen. Men under 1700-talets expansiva period, då växande marknader och teknisk utveckling förde Europa in en snabb industriell utveckling, visade sig svagheterna med det merkantilistiska systemet.

Det finmaskiga nätet av kontroller och restriktioner kom inte att verka för resurssamordning och ökad slagkraft. Det blev istället till en tvångströja som hindrade bruksnäringen att fullt utnyttja de goda konjunkturerna på exportmarknaderna.

Kanske ligger häri också något av förklaringen till att den svenska industrialiserings processen kom igång relativt sent med internationella mått mätt. När den sedan startade under 1800-talets andra hälft så var det för Norrlands vidkommande inte järnbruken utan de träförädlande verksamheterna som bar upp den.
Staten hade således ett starkt administrativt grepp om näringslivet. Inför varje ansökan om att få anlägga järnbruk genomfördes noggranna utredningar om huruvida det nya bruket skulle komma att inkräkta på redan befintliga verksamheter. Malmtillgången undersöktes liksom tillgängliga skogsresurser och så vidare.

Man bestämde så en viss lämplig produktionsnivå för det nya bruket efter vilken skatten fastställdes. För produktion över denna nivå utgick straffskatt. Var "överproduktionen" större än fem procent blev bruksägaren åtalad inför domstol.

Främst av rädsla för skogsskövling - i likhet med vad som redan inträffat i England - verkade statsmakten från 1700-talets mitt för kraftiga begränsningar av den svenska järnproduktionen. I och med detta minskade även det ekonomiska utbytet inom näringen och i samband därmed motivationen för tekniskt utvecklingsarbete. Den svenska järnhanteringen gick in i en period av stagnation.

I konkurrentländerna i Europa var läget annorlunda. Framförallt i England arbetades det intensivt på att komma ifrån importberoendet genom att utveckla metoder för ersättande av träkol i järnframställnings processen. Ett genombrott därvidlag innebar uppfinnandet av "puddelprocessen" 1784. England gjorde sig inte bara självförsörjande utan uppträdde även vid 1800-talets början som exportör på världsmarknaden.

Det sista bruket i Medelpad

I Sverige började man i slutet av 1700-talet bli medveten hotet från den europeiska industrialiseringen. Man kom till insikt om att ett fasthållande vid ett hopplöst föråldrat produktionssätt, tekniskt såväl som organisatoriskt, inte kunde leda till annat än näringens undergång.

MasmästareMan började studera de tekniska landvinningar som gjorts ute i Europa, inte bara vad gällde järn framställningen utan även bearbetningsmetoderna.

Mycket av den nya tekniken anammades. Därtill kom betydande administrativa lättnader för bruken. Förbuden mot "överproduktion" avskaffades år 1803. År 1856 gavs järnbruksnäringen helt fri. Enda restriktionen var att ett nytt järnverk inte fick anläggas närmare än två mil från ett befintligt.

Trots relativt goda konjunkturer vid 1800-talets mitt kunde de gamla traditionella bruken inte hävda sig i längden. Nu var det den storskaliga industrialismens tid som brutit ut.

De tekniska genombrotten med Bessemer- och Martinprocesserna krävde stort kapital för att kunna exploateras. Samtidigt som produktionen ökade dramatiskt koncentrerades den till färre platser. I denna nya industriella struktur hade de gamla bruken inte längre någon plats. Ett efter ett lades de ned under 1800-talets andra hälft. Av de medelpadska järnbruken kom endast Galtström att överleva sekelskiftet 1900. Bruket lades ner slutgiltligt 1916.