Skogarna i norra Sverige, liksom barrskogar i Ryssland och Kanada, är präglade av brand. Förr brann åttio procent av skogen minst en gång per hundra år. Dagens skogar brinner inte lika ofta, vilket beror på att vi bekämpar bränderna effektivt och att skogen struktur och skötsel gör att den inte är lika eldfängd som förr.

Innan människan började sätta sin prägel på skogarna i norra Sverige från mitten av 1800-talet, och började bekämpa bränderna var de starkt präglade av eld. Branden var den viktigaste ekologiska faktorn i skogen och därför är skogens växter och djur anpassade till återkommande bränder, eller trivs på mindre och fuktiga områden som brinner mycket sällan.

Förr bestod skogarna ofta av ett antal gamla tallar som hade överlevt flera skogsbränder och sedan fanns där yngre tallar, granar och lövträd i hög grad fördelade utifrån hur lång tid som hade gått sedan förra branden. Ungefär en tredjedel av virkesförrådet var död ved – träd som dött, kanske av den förra branden, men som stod kvar, torra och tjärimpregnerade, och fungerade utmärkt som bränsle för nästa skogseld. Bränderna vid denna tid startade ofta av ett blixtnedslag, precis som många av sommarens bränder.

Öppen skog mer eldfängd

En sådan urskog var ofta ganska öppen. Virkesförrådet var lågt, lägre än i vad vi har i dag i en välskött skog som börjar närma sig slutavverkning. Visserligen stod där ofta ett antal mycket grova gamla tallar, men de var inte så många, och i övrigt stod ett varierande antal träd, ojämnt spridda över arealen och av mycket varierande storlek, många ganska små.
I och med att skogen var öppen så torkade skogen snabbt ut när det var varmt, torrt och blåsigt. En urskog i norra Sverige var alltså både präglad av brand och mycket eldfängd.

Tall anpassad till brand

Tallen är väl anpassad till återkommande skogsbränder. Barken på den nedre delen av stammen är tjock och isolerar mot värme. Grenarna på en äldre tall sitter högt upp och om branden bara sveper fram i markvegetationen, vilket är det vanligaste, så har en gammal tall goda möjligheter att överleva en skogsbrand. Det finns exempel på gamla tallar som bär spår av fem-sex skogsbränder och fler.
Efter branden kunde tallen sprida sina frön på den brända marken och en ny generation tallar kunde växa upp utan konkurrens från andra träd. Om marken var bördig, till exempel i ett lidläge, en sluttning ner mot en älv, så följde istället en generation lövträd i brandens spår, framför allt björk och asp – en så kallad lövbränna.

När granen tar över

Granen med sina lågt sittande grenar är mer känslig för eld. Den växer gärna upp i skuggan av andra träd och kommer i regel in på ett brandfält några årtionden efter det att en ny tallgeneration har etablerats. Om det dröjde för lång tid till nästa brand kunde granarna ta för sig och ta mer och mer plats på tallens bekostnad.
Om alla bränder och allt skogsbruk upphörde skulle praktiskt taget alla skogar till sist bli granskogar och de djur- och växtarter som behöver brand och öppen mark skulle försvinna.

Dagens skogar

Efter det att människan började bruka skogarna i större skala från slutet av 1800-talet har antalet bränder och storleken på bränderna radikalt gått ned. Modern brandbekämpning är en faktor. En annan faktor är att dagens skogar har en annan struktur än urskogarna. En planterad skog sluter sig snabbare än en skog som självföryngrats efter en brand. Den planterade skogen skuggar marken, som inte torkar upp lika snabbt och därför inte är lika eldfängd.

En välskött, brukad skog

  • Växer snabbare och binder därmed mer koldioxid
  • Har ett högre virkesförråd och därmed ett större kolförråd
  • Är mer välsluten och skuggig, och torkar därför inte upp lika snabbt som den mer öppna urskogen.

Elden är en viktig ekologisk faktor i SCAs skogar och det är därför vi under kontrollerade former naturvårdsbränner skogsområden för att se till att det finns livsmiljöer för de djur och växter som är beroende av bränd mark och bränd ved.