Skogarna i Sörgraninge mångfaldspark har historiskt påverkats och formats av många bränder. I syfte att återskapa brandpåverkade biotoper och gynna arter som är direkt beroende av brand har SCA därför genomfört tre naturvårdsbränningar sedan parken bildades 2014. Fler områden är planerade för bränning och målsättningen är att genomföra dem med några års mellanrum.


Innan människan började bekämpa skogsbränder för ca 100 år sedan brann det naturligt i våra skogar med ca 50-70 års mellanrum. Torra områden brann oftare, medan fuktiga områden bara brann extremt torra år. De flesta bränder var lugna markbränder som kunde pågå under en lång tid och de flesta tallarna överlevde, medan granen ofta dog och det uppstod luckor. I torra sydsluttningar kan en skogsbrand däremot bli mycket intensiv och döda alla träden i ett bestånd. Fläckvis bränns också all humus bort och det uppstår blottor med bar mineraljord.

Brandpräglade skogar

Skogar som påverkats av upprepade bränder genom många århundraden får en speciell karaktär och är mycket värdefulla för den biologiska mångfalden. Bränderna gynnade träd som tall, björk, asp och sälg på bekostnad av gran. Den skandinaviska tallen har en unik förmåga att överleva bränder och brandskadade tallar utvecklar en speciell hård och kådrik ved som gör trädet motståndskraftigt mot röta. En tall som skadats upprepade gånger över lång tid kan bli mycket gammal. Riktigt fina brandpräglade naturskogar är ofta glesa och luckiga med stor variation i ålder och stort inslag av gamla träd och död ved.

Minst ett hundratal arter är helt beroende av branden för att överleva och ytterligare flera hundra arter gynnas och trivs bäst i brandpåverkade skogar.

Skogar av den typen börjar numera bli sällsynta och för att säkerställa att vi bevarar den biologiska mångfalden och hjälpa brandberoende arter att överleva görs kontrollerade naturvårdsbränningar i skogar som ägs av certifierade skogsbolag och skogar som ingår i naturreservat.

Branden i Pimtjärnsmon

2017 genomförde vi en naturvårdsbränning i ett område som kallas Pimptjärnsmon. Det är ett 21hektar stort tallskogsområde på mark av sandsediment. En sådan skog kallas sandbarrskog och äldre sandbarrskog är bland landets mest hotade skogsmiljöer och har lyfts fram som prioriterad skogstyp för formellt skydd. Pimptjärnsmon-området hade tidigare uppmärsammats av mykologiska föreningen i Ångermanland som inventerade området 2013 och då fann en rad ovanliga marksvampar.

Sandbarrskog är en biotoptyp som historiskt har brunnit ofta. Marken är ofta lavrik och har ett svagt fältskikt. De speciella svampar som knyts till denna typ av mark är beroende av att det alltid växer träd som möjliggör mykorrhizabildning. Mykorrhiza är det symbiotiska förhållandet mellan svampmycel och trädens rötter. Trädet får mineraler och näringsämnen från svampen och svampen får kolydrater från trädet. Mykorrhizan är en naturlig process som har stor betydelse för trädens tillväxt.

Sandbarrskogar behöver också återkommande svaga markstörningar som gör att bärriset inte blir för kraftig, som t ex renbete och lugna skogsbränder.

Senast det brann på Pimptjärnsmon var troligtvis 1888, som räknas till ett stor brandår i Sverige. Det går fortfarande att se brända stubbar från den branden i detta område. Här och var finns också levande träd med skador från tidigare bränder. Det förekommer renbete i området under vintrarna, men bärriset började tränga undan marklavarna. Därför var det nu hög tid för en ny brand i syfte att gynna artstocken av marksvampar liksom brandberoende insekter och lavar. Det långsiktiga syftet med branden är att säkerställa förekomsten av brandpräglade biotoper i mångfaldsparken.

Bränningen utfördes den sista veckan i juni 2017 och blev mycket lyckad. Hela området på 21 hektar brändes utan missöden och de flesta träden överlevde.

Branden gynnade svampar

För att utvärdera resultatet gjordes en inventering av marksvampar i september 2018. Inventeringen visade en markant ökning av antal fruktkroppar per art. Några nya arter hittades också.

– Inventeringen visade bland annat att det finns många mycel av svampar som jättemusseron, tallgråticka, tallriska och skrovlig taggsvamp, samt flera av goliatmusseron. Dessutom hittades den mycket sällsynta lammtickan och talltuvskivling, även kallad Hon-shimeji, på några platser, berättar Mikael Berg, distriktsansvarig vid SCA i Ångermanland och ansvarig för Sörgraninge.

– Magnus Andersson vid företaget Foran, som utförde inventeringen, tycker att området framstår alltmer som en riktig pärla, vilket är väldigt roligt, fortsätter Mikael. Det här visar att bränning är en bra metod för att gynna marksvampar och det kan vi ta med oss i skötseln av andra sandtallskogar.

Sommaren 2019 kommer SCA tillsammans med Lasse Vikars, forskare på SLU, att genomföra en inventering av brandberoende insekter. Den inventeringen kommer att omfatta alla tre brandfälten i parken.

Brand gynnar fåglar

Efter en skogsbrand angrips döda och skadade träd av insekter, framför allt är det större märgborre som angriper skadade tallar. Det gör att tretåig hackspett och övriga hackspettar får ett välfyllt skafferi under ett antal år framåt. Trädskelett efter dödbrända granar blir efter några år ofta rikligt draperade med hänglavar och där hittar mesfåglar och lavskrikor övervintrande insekter. Hänglavarna utgör också bomaterial.

Med tiden klingar de första effekterna av och skogen börjar återhämta sig efter branden. Blåbärriset kommer tillbaka och bildar mattor i den ljusa skogen och i blåbärsriset finns mätarlarver som utgör basfödan för tjäderkycklingarna.  

Foto: Mikael Berg