Årets referensgruppmöte i SCAs nordligaste mångfaldspark Nietsak-Peltovaara ägde rum i slutet av september. Katade tallar, tjärdalar och återställning av våtmarker var några av dagens ämnen. – Vi hade en bra träff med många intressanta diskussioner, säger Mariana Jussila-Wahlberg, SCAs naturvårdsspecialist som ansvarar för parken.

Det gråtrista och något blöta vädret påverkade inte stämningen hos deltagarna vid årets referensgruppmöte i Nietsak-Pelotvaara, som ligger två mil söder om Gällivare. I stället var det en glad, liten grupp med representanter från bland annat Skogsstyrelsen och Sveaskog och några medlemmar från hembygdsföreningen och Naturskyddsföreningen som samlades för inledande morgonkaffe vid en härlig brasa. Några av deltagarna har varit med sedan parken invigdes för snart tio år sedan.

– Välkommen hit igen, roligt att se er. Vi är något färre deltagare i år på grund av sjukdom, hälsade Mariana Jussila-Wahlberg, SCAs naturvårdsspecialist. Jag vill uppmärksamma er på att vi numera kallar parken för Nietsak-Peltovaara för att ta vara på det samiska namnet på landskapet.

Nietsak-Peltovaara mångfaldspark omfattar 3 100 hektar och ligger på varsin sida om väg E45. Vissa delar domineras av tallskogar på friska marker, där skogsbränder härjat flitigt och de flesta av träden i den äldre skogen har växt upp efter en brand 1848.  Andra delar av parken består av yngre tall- och björkdominerade bestånd liksom sumpskog. Här finns spännande värden kopplade till såväl den samiska kulturen som till den tidiga turismen i området. Dessutom hyser parkens gamla skogar gott om naturvärden.

Katade tallar

Dagens första besökspunkt var ett område med katade tallar som SCA gjorde 2013. Tanken var att skapa död ved i olika åldrar och efterlikna de effekter som en skogsbrand har på träden, då det bildas hård död ved.
– Här sköter vi skogen utan att ta ut virke, sade Mariana. Katning är ju ett sätt att skapa död ved i områden som vi inte kan naturvårdsbränna. Vi skulle gärna bränna något område i parken för att gynna naturvärden, men eftersom det finns många samiska lämningar vill inte länsstyrelsen tillåta bränning och även den sameby som berörs av parken ställer sig tvekande till den metoden för renlavens skull.

Gruppen diskuterade olika typer av katning livligt och konstaterade att man inte riktigt vet om det ger den effekt man eftersträvar. Man enades om att det i alla fall är bra att testa olika metoder, eftersom död ved är en bristvara i skogslandskapet. Gruppen konstaterade också att det är viktigt att dokumentera olika åtgärder så att information finns tillgänglig när det kommer ny personal som ska arbeta vidare med parken.

En gammal tjärdal

Därefter berättade Allan Nordmark från Överkalix om tjärbränning. Han har gjort många tjärdalar genom åren och är en av få som fortfarande behärskar hantverket.

– Tjära från skogen var en av Sveriges och Norrbottens viktigaste exportprodukter under 1800-talets första hälft. Under denna period exporterade enbart Norrbotten över en miljon tunnar tjära, berättade Allan.

Gruppen vandrade sedan längs parkens gula stig som går genom urskogsartad granskog, där senvuxna granar ger tåliga lågor ligger kvar på marken, för att titta på resterna av en gammal tjärdal.
– Här har vi röjt bort träd för att bevara tjärdalen. Man ser tydligt vallarna i mossan runt om och den fåra där tjäran rann ut, påpekade Mariana.

I parken finns tre utmärkta stigar, röd, gul och blå. Längs den gula stigen, som kallas för skogsarbetarstigen av hembygdsföreningen, kan man även se ruinerna av en gammal skogshuggarkoja där SCA också har röjt för att den ska bevaras. Längs stigarna finns numera några trevliga träbänkar för trötta fötter.

Den sociala skogen

Längs den röda stigen finns flera grova tallågor.


 – Jag kallar det här området för den sociala skogen för här finns så fina värden, inte minst i form av alla grova tallågor som troligen brunnit och gått av och nu ligger kvar som vackra konstverk på marken. Här vill man bara stanna för att titta och njuta, sade Mariana och tillade:
– Vi får fundera vidare på hur vi kan få fler att upptäcka parken och dess stigar.

Titt som tätt under dagen åkte deltagarnas luppar fram i hopp om att få syn ovanliga arter på stubbar och lågor. Till mångas förtjusning återfanns både den sällsynta dvärgbägarlaven och rödbrun blekspik. Båda är lavar som knappt går att se med blotta ögat.

Återställning av våtmark

Återställning av våtmarker och vattendrag var dagens sista punkt, där gruppen gav sig ut på en närliggande myr. I Lantmäteriets app ”Min karta” visade kartlagret från 1960-tal tydligt de grävda dikena, som troligen gjordes för att kunna använda marken till slåtter. Gruppen diskuterade om det finns skäl att återställa våtmarken, och vad en återställning i så fall skulle ge för effekter.
– Det finns ju flera sätt att göra sådana åtgärder på, beroende på vad man vill åstadkomma. Det viktigaste är dock att börja uppströms, tipsade Lars-Göran från Sveaskog.

Gruppen enades om att just denna myr inte är det bästa objektet för en återställning, men att våtmarker är viktiga och att det finns andra områden så är mer lämpade för åtgärder.

Ny kraftledning påverkar

Under dagen resonerade gruppen också hur den nya kraftledningsdragningen mellan Vitåfors i Gällivare och Porjusberget eller Messaure i Jokkmokks kommun kommer att påverka mångfaldsparken.
– Den nya kraftledningsgatan kommer att bli betydligt bredare än dagens, som är ca 40 meter, konstaterade Mariana. Det betyder att mer skog måste tas bort.

Innan dagen var slut besökte några av deltagarna även Aborrträsk, det hemman som anlades på 1750-talet. Husen och de intilliggande ängarna ingår i parken men sköts av hembygdsföreningen, medan SCA stöttar med olika åtgärder.
– I år så fokuserar vi på att reparera den gamla gärdsgården, sade Mariana. Aborrträsk har ganska gott om besökare, vilket är väldigt roligt.

Publicerad 2022-10-07