Varje avverkning är unik. Därför går det inte att ha schablonmässiga anvisningar om hur naturhänsynen vid slutavverkning ska utformas.
När det gäller hänsynsytor sparar vi exempelvis kantzoner mot myrar och sjöar, bäckar och åar liksom kantzoner mot bergbranter och rasmark.
Surdråg och mindre sumpskogar lämnas eller plockhuggs, vilket innebär att vi plockar ut de ekonomiskt värdefulla träden. Alla blöta marker lämnas helt.
Vi undviker avverkning i raviner och bergsbranter eftersom sådana områden ofta har brukats mindre intensivt och fungerar som tillflyktsort för störningskänsliga arter.
Skapa variation
I arbetet med detaljhänsynen sparar avverkningslagen exempelvis enstaka träd eller grupper av träd för att vi ska skapa en större variation med olika trädslag och blandade åldrar på träden i det kommande skogsbeståndet.
Vi sparar alla naturvärdesträd, det vill säga träd som har särskilt höga naturvärden. Exempel på så kallade naturvärdesträd är särskilt grova eller gamla träd, grova aspar och alar, alla sälgar och rönnar. Vi sparar även träd med tydliga kulturspår, som till exempel trädristningar.
Om det inte finns några självklara naturvärdesträd sparar vi i stället andra stormfasta träd som kan utvecklas till grova träd med naturvärden.
Alla trädslag som förekommer på en avverkningstrakt ska på något sätt finnas lämnade. Vi lämnar även alla döda träd och naturliga högstubbar. Vi skapar också nya högstubbar genom att kapa av två till fem träd per hektar på tre till fyra meters höjd.
Avverkningslagen försöker undvika körskador. Ibland kan de förhindra markskador genom att lägga extra risbäddar i körstråken. Vid behov kan man bygga tillfälliga broar av virke eller använda flyttbara broar.
Illustrationer: Martin Holmer