För att omvandla tackjärnet till smidbart järn måste kolhalten minskas - från fyra procent till mindre än en procent - genom omsmältning i en särskild ugn som kallas härd. Denna process kallas för färskning.
Tackjärnet upphettas av det brinnande träkolet och den varma tillförda blästerluften. Blästern drevs med hjälp av ett vattenhjul. Järnet blev dock inte flytande utan omvandlades till en glödande massa som kallades smälta. Denna smälta lades under hammaren och bearbetades så att den sedan kunde huggas i mindre bitar. Dessa smältstycken måste sedan uppvärmas igen - vällas - och åter läggas under hammaren för att genom räckning få stångjärnets rätta form.
När Galtströms bruk satte igång den första produktionen utfördes tysksmide vid hamrarna. Vid tysksmidet hade man samma härd för färskning och vällning. Tidigt anställdes yrkesskickliga valloner vid bruket. Vallonnamn som Bouveni, Debau, Garnie, Hybinette och Pousar finns med i rullorna långt fram i tiden. Vid vallonsmidet hade man en särskild härd för vällningen.