I de många båsen intill rostugnen - malmbåsen eller malmfickorna - förvarades malm av olika sorter. Den mesta malmen måste hämtas från Bergslagen och Uppland.
I båsen kan vi på gjutjärnsskyltar läsa namnen på några av de gruvor varifrån malmen hämtades genom tidernas lopp, bland annat Utö, Stripa och Grängesberg. Utö ligger utanför Nynäshamn och där har malm brutits i större utsträckning från 1600-talet till och med 1878. Redan i sin ansökan 1672 till bergskollegiet om privilegier angav Galtströms grundläggare Magnus Blix att han planerade att skeppa malm till bruket från Utö.
Under en period i slutet av 1600-talet hämtade man emellertid malm från Alnö. Här hade man redan 1670 upptäckt järnmalm vid Stavsätt och senare vid Släda och Ås. Den här malmen försökte man använda vid Galtström bland annat till järn för att gjuta grytor med. Det visade sig emellertid att järnet blev alldeles för kallbräckt och därmed av dålig kvalitet. Man fann sig 1680 till och med nödsakad att byta ut järnstämpeln - ett svinhuvud - för att järnet från Galtström inte skulle få dåligt rykte. Felet med malmen från Alnö var att den innehöll fosfor.
Det var mycket viktigt att blandningen av de olika malmsorterna (beskickningen) skedde på ett sådant sätt att den i masugnen kunde ge en lagom flytande järnsmältning och slagg. Man skilde på snabbsmältande och trögsmältande malmsorter.