En viktig milstolpe i förbättringen av smidet var införandet av det engelska lancashiresmidet under första hälften av 1800-talet. Det innebar en förbättring av färskningen.
Vid lancashiresmidet skiljer man isär vällning och räckning. Från början hade man en smälthärd och en räckhärd samt en stor smälthammare och en mindre räckhammare. Härdarna var inte öppna som i en tysksmedja utan övertäckta. Värmen från härden kunde därför också användas till förvärmning av tackjärnet och till blästerluften.
Den stora smältan (100 kg) togs ur smältugnen och lades under smälthammaren för att slås ihop och huggas upp i mindre bitar. Dessa togs sedan av räcksmeden för uppvärmning i räckhärden och vidare utsmidning till stänger. Räckhärdarna ersattes så småningom av bättre vällugnar.
Lancashiresmidet utvecklades ytterligare på så sätt att smälthammaren kom att få väldiga dimensioner. De kunde väga uppåt 7 ton och slå ett slag i sekunden. En sådan hammare kallas mumblingshammare (av engelska "mumble" som betyder mumla eller brumma).