Kol utgör en viktig del i processen för framställning av tackjärnet, och det gick åt stora mängder. Det är träkol det är frågan om och det var ju framförallt den rika tillgången på skog för kolning som hade styrt lokaliseringen av järnbruket till södra Norrland.
Det gick åt 300 hektoliter (cirka 30 000 liter) träkol för att framställa ett ton järn. Det producerades 1 059 skeppund (cirka 205 ton) tackjärn år 1746, 1 298 skeppund (cirka 252 ton) år 1830 och 110 207 centner (4 684 ton) år 1887.
Kolet lagrades i de mycket stora kolmagasin som en gång stått uppströms rostugnen och nära bruksdammen. De stora plintarna av slaggsten som utgör resterna av deras grunder markerar ännu kolmagasinens plats.
Kolning
Kolet tog man antingen från egna skogar eller också köpte man av bönder och deras kolare. Kolning förekom inom flera mils omkrets från bruket och framställdes i kolmilor. Kolugnsveden restes i en mila runt en stock som ställts upp på kolbotten. Bottenradien brukade vara 5-7 meter och dess volym 100-250 m3. Milan täcktes sedan med granris eller mossa samt kolstybb eller sandjord.
Milan tändes i toppen och brann nedåt. Den måste hela tiden vaktas av kolaren så att luften inte fick tillträde och elden slog ut. Kolningen tog 20-30 dagar och under denna tid måste kolaren bo i kolarkojan vid milan, vilket gjorde det till ett mycket drygt arbete.
Kolet forslades sedan i "kolryssar", flat- eller spjälkorg på medar till bruket. Två sådana kolryssar finns bevarade på bruket, kolryssarna har bestämda mått, 1 läst eller 1 storstig.