Galtströms bruk var inte bara järn - det var även människor. Utan järnframställning skulle bruket inte ha dragit till sig människorna, och utan människor skulle det helt visst inte ha blivit något järn.
Galtström var, liksom de flesta andra bruksorter, ett i hög grad självförsörjande samhälle. Med egen kyrka och skola sörjdes det för de grundläggande andliga behoven. För livsmedelsförsörjningen fanns ett omfattande jordbruk. Många andra vardagliga förnödenheter framställdes lokalt. Dessutom fanns en handelsbod, där brukets folk kunde handla mot avdrag på lönen.
Samhällslivet var hårt reglerat, till vilket inte minst bidrog, att alla byggnader och anläggningar ägdes av bruket. Åren 1788-92 bodde knappt 50 anställda vid Galtström. År 1822 fanns här, inklusive familjemedlemmar, 149 personer med anknytning till bruket. Av samtliga torp brukades 39 stycken av personalen.
Torpsystemet var relativt välutvecklat. Smeden eller hyttarbetaren hade ofta ett torp på två tunnland, stort nog att föda ett par kor. Inte sällan utvidgades torpen genom nyodling. Förutom torpen fanns även en del smedbostäder vid själva bruket. År 1870 bodde det 333 personer vid bruket, fördelade på 84 hushåll. Vid slutet av 1800-talet var detta faktiskt den största industrianläggningen i Medelpad.